Christopher Cross
Har du tagit dig an otaliga försök till att bygga musiklistor på Spotify bestående av dagens releaser utan att lyckas? Slutar det i 9 av 10 gånger att du istället scrollar igenom gamla best of-listor från tidigare årtionden för att det var bättre förr? Då är vi två.
Först vill jag understryka att all musik som släpps idag inte är dålig, men mycket av det hade kanske inte behövt bli mer än ett utkast. Om vi backar bandet till exempelvis 1970- och 1980-talet upplever jag att kvalitét gick före kvantitet och att det är därför många hits fortfarande lever kvar än. Vi kommer aldrig få återuppleva artister som Freddie Mercury, Whitney Houston, George Michael, David Bowie, Michael Jackson eller Prince där varje utgåva var ett verk som inte gav sken av massproduktion. Tidlös konst.
Med det sagt vore det en stor synd att inte dela med mig av det här albumet av Christopher Cross jag nyligen fick nys om även om det har gått 43 år sedan sin lansering 1979.
Först vill jag understryka att all musik som släpps idag inte är dålig, men mycket av det hade kanske inte behövt bli mer än ett utkast. Om vi backar bandet till exempelvis 1970- och 1980-talet upplever jag att kvalitét gick före kvantitet och att det är därför många hits fortfarande lever kvar än. Vi kommer aldrig få återuppleva artister som Freddie Mercury, Whitney Houston, George Michael, David Bowie, Michael Jackson eller Prince där varje utgåva var ett verk som inte gav sken av massproduktion. Tidlös konst.
Med det sagt vore det en stor synd att inte dela med mig av det här albumet av Christopher Cross jag nyligen fick nys om även om det har gått 43 år sedan sin lansering 1979.
Om du har sett Cobra Kai känner du möjligtvis igen låten Sailing då den dyker upp 16 minuter in i avsnitt fyra av säsong fyra. Det var kärlek vid första ögonkastet eller rättare sagt, kärlek vid första lyssningen och det händer inte speciellt återkommande för min del. Oftast behöver jag lyssna ett par gånger för att fatta tycke för en låt, men rytmen och flowet här är något annat. Väldigt lugnande, behaglig och sluter man ögonen till den väcker den alla möjliga känslor. Som en smekning från en person man tycker om.
Albumet i sig genomsyras av feel good-låtar som innehåller några gästspel och det är egentligen endast två spår han gör helt "själv", nämligen Poor Shirley och Sailing. Trots det förvånar det mig att ingen får gehör för sin medverkan, stor som liten. Jag behöver inte gå igenom varje låt, men de låtar som är rättmätiga duetter är Say You'll Be Mine där man hör Nicolette Larson och i Spinning hörs Valerie Carter.
Det finns inget annat än superlativ att ge och känslan av att inte vilja hoppa över ett enda spår är få förunnat. Lyssna och njut!