Man of the woods
Justin Timberlake är en av mina absoluta favoritartister och som de allra flesta nog känner till vid det här laget hade hans nya album Man of the woods releasedatum den 2 februari i år. För första gången på fem år sedan 20/20 Experience lanserades 2013 skulle vi äntligen få tillgång till nytt material och nyheten gjorde mig alldeles salig.
Jag har varit med enda sedan 'Nsync och alltid älskat det han skapat. Med sitt sound har han haft förmågan att under hela sin karriär befinna sig steget före inom pop- och r&b-branschen, framförallt med plattan FutureSex/LoveSounds som jag minns väl att man anknöt till framtiden när man talade om den. Samtidigt som jag var utom mig av glädje var jag även relativt nervös med tanke på ett sådant oklanderligt bagage, skulle det gå att toppa?
Jag har varit med enda sedan 'Nsync och alltid älskat det han skapat. Med sitt sound har han haft förmågan att under hela sin karriär befinna sig steget före inom pop- och r&b-branschen, framförallt med plattan FutureSex/LoveSounds som jag minns väl att man anknöt till framtiden när man talade om den. Samtidigt som jag var utom mig av glädje var jag även relativt nervös med tanke på ett sådant oklanderligt bagage, skulle det gå att toppa?
Den 5 januari hade albumets första singel Filthy release. Jag lyssnade på Musiken i P3 och ganska prick en halvtimma in i programmet börjar en låt spelas utan någon presentation av vem artisten var innan. Det går ett par sekunder och jag känner rätt omedelbart igen rösten men avfärdar den lika snabbt för det kan omöjligen vara Justin? Vad är det här tänker jag både en, två och fem gånger under låtens längd på 4 minuter och 53 sekunder. Jag var inte alls speciellt nöjd och om jag skall vara riktigt ärlig kände jag besvikelse över alstret. Jag vet inte hur många varv den gick på repeat i mina hörlurar, men den växte efter varje stream och nu älskar jag den. Vackert mörk, futuristisk och med ett böljande funkspår. Kan även återkopplas till låten SexyBack i viss mån.
Kommer du ihåg hur det kändes under december månad som barn? Ungefär som en sadist hade adderat ytterligare tjugofyra timmar på ett dygn och att julafton aldrig, aldrig kom. Så kändes det för mig att behöva vänta tills den 2 februari och när dagen väl inföll befann hela jag mig i ren eufori. Jag har läst igenom ett par recensioner och det är övervägande ris den här gången, tyvärr. Allt som skrivs håller jag dock inte med om, men så är det väl alltid när man är ett stort fan och kommer alltid vara partisk för sin favoritartist.
Om man skall se det rent vinstmässigt är Man of the woods kanske inte det bästa han gjort, men jag tycker trots det att albumet genomsyras av framåtanda och vad jag framförallt gillar är att han valde en snårigare väg än det säkra kortet för en snabbt stigande Billboard-placering.
Imorse klockan 09.00 släpptes biljetterna till hans konsert på Friends Arena i Stockholm den 31 juli och vi fick tag på två stycken golden circle-biljetter. Det blir tredje gången jag ser honom live och det känns som jag befunnit mig i en bubbla av lyckorus under hela dagen. Måtte tiden fram tills dess gå fort och låt sedan konserten vara evinnerlig.